Så lät utlåtandet efteråt. Och precis så magiskt var det.
Jag fick äran att delta i invigningen av Katrineholms nya ungkulturhus, på fullmånenatten den 5/5. På vändplattan i de gamla lokstallarna, inringat av marshaller, hundratals förväntansfulla ögon och… flow. Bara flow.

Det finns inte ord nog.
Jag var förstummad.
Publiken var förstummad.

Det är verkligen skillnad på eldshow och eldshow.

Ska klippa ihop film så snart jag kan, så får ni se!

Fantastiskt, eller hur?

Nästa eldshow blir i Malmö om någon vecka. Tills dess är det dags att forska vidare på fjärrutlösta eldmoln, smidiga eldvingar och allt annat jag vill ha med inför säsongen 2012, som kommer bli den bästa hittills.

Vi ses!

Överhuvudtaget verkar eldshower himla populärt på Earth Hour — eld som kontrast till de släckta lamporna. Har fått tacka nej till flera eldshower för den här. Kul att eld börjar bli stort!

Nåja. Allt vackert till er alla! Vi ses

2011 var ett galet år med eldandet. Från maj till oktober snurrade jag som en tok. Och med tanke på bokningarna som redan börjar trilla in inför sommarsäsongen 2012 misstänker att jag den här sommaren blir minst sagt lika intensiv…

Årets sista minuturné var en tredagarssväng genom Sverige på drygt 160 mil. Göteborg – Stockholm – Lund – Hjo och tillbaka till Göteborg igen. Tre eldshower av helt olika karaktär, långa resor, lite sömn och tight emellan, men så otroligt roligt!

Turnén började stilla med en liten show i Stockholm för Hyresgästföreningens julfest. Liten publik, 30-50 personer, ger en väldigt personlig show och det var så himla fint mötande. Rigga, elda, buga sig, hänga kvar en stund, dricka julmust, åka till en liten stuga utanför stockholm och sova. Vakna halv åtta, traggla sig igenom rusningstrafiken, bränna hela vägen ned till Lund utan matpaus för att i sista stund hinna ned för att elda tillsammans med ett sambatåg ihopdraget av Metro event. Vi dansade oss genom smågatorna i Lund inför fler kameror än leenden (som också var många)… i TRE TIMMAR! I relation till mina vanliga framträdanden på 15 minuter var det helt galet… och precis lika galet roligt! Kvällen gick helt fantastiskt, var otroligt uppskattad. Jag packar ihop, ger mina sista tjugor till den fantastiska gatumusikanten i tunneln vid Lunds centralstation, åker ut till en liten stuga i Mölle, somnar i samma stund jag kommer in, vaknar, äter en stilla frukost och så sätter jag mig i bilen till Hjo.

Hjo. Invigning av stora torget. Nu var det många nätter sedan jag fick en god natts sömn. Kaffe börjar ersätta nyttig mat och jag går på övertid. Ofta är det då det blir som bäst. I samma stund som första tonerna till showen ljuder, tar något över, eller jag släpper taget och showen spelar upp sig självt.

Stora torget i Hjo var fullsmockat. Allt krånglade in till sista sekund. Bilar parkerade där jag skulle uppträda. Sex-sju hundra Hjobor står förväntansfullt och trängs medan jag preparerar glödstaven, fäster bengalerna och doppar poien i decemberkylan. Det kom mycket mer folk än jag räknat med, och av säkerhetsskäl kunde jag inte genomföra allt som var planerat — så i sista stund blev det att improvisera. Så här är det som eldartist, i synnerhet om man heter Momo — hur mycket man än planerar och förbereder, är det alltid något oväntat som sker, så improvisationsförmågan får ligga nära till hands.

Allt är doppat. Någon unge ropar om jag inte ska börja snart.
Torget släcks ned.
Basgången från Massive Attacks Angel går igång. Eller vilken låt det nu var. Jag minns inte längre. Plötsligt var jag där. Helt där. I dansen. I rörelsen. Med elden. Tiden flyter förbi på ett ögonblick, som alltid på scen. Eldfontänerna går loss, eldrepens swooschande blandas ut med publikens tystnad; repens släcks i en extas och applåderna tar över.

Ännu en show avklarad. Ännu en kvälls av förundran och kärlek spritt ut i världen.
Tre dagar. Tre shower i tre delar av landet.
Jag älskar mitt jobb. Av hela mitt hjärta. Att vara artist är helt magiskt.
Och tack alla ni som bokar. Det är för er jag får delta i alla dessa fantastiska evenemang. Ert intresse gör att jag brinner.
Av hela mitt hjärta, Tack.

Eldvideon är tänkt som inspiration, huvudsakligen till bröllop, där jag föredrar de här magiska, suggestiva, stilla eldshowerna med små explosiva inslag, som passar så väl till att hylla kärleken och elden. Så här kan det se ut…

(Tryck nere i högra hörnet, så får du se filmen i fullskärm. Klicka här för att boka eldshow. )

Första lärdomen är att det är sjukt kallt i februari. Jag har rest så mycket och inte eldat på vintern sedan 2007 eller så… och det var spännande att åter få erfara stelfrusna fingrar, obefintlig finmotorik och på sin höjd nödgad grovmotorik. Men på något förunderligt sätt går det alldeles utmärkt att elda ändå. Och publikens awww finns alltid där, även om det är genom dubbla glasrutor och femton meter bort. Det är något magiskt med eld som gör att hur jävliga omständigheter det än är, så blir det alldeles magiskt.

Den lilla välkomsteldningen utomhus var mest ett bihang till den riktiga showen — jag fick äran att inviga Grazettes hårmodevisning, inne i den stora salen. Jag ville göra något så fint som möjligt av de tre och en halv minut jag hade på scen, så den senaste veckan har jag ägnat åt att öva in en koreografi, just för den här showen, den här gången till Mandalay’s Beautiful, som jag änvände till den förra promofilmen, och som jag fortfarande är lite småkär i.

Koreografin var jättefin. Satt perfekt. Jag var så inlyssnad på låten att den spelades runt runt runt i huvudet även när det var tyst. När jag skulle sova. När jag vaknade.

Det stora ögonblicket kom. Salen släcktes ned. 700 gäster satt förväntansfulla och tysta. Poien — nybyggda dagen till ära — tändes.

De första tonerna ljöd.
Det var inte låten jag gav dem.
Någon helt annan låt. Jättevacker, men jag har aldrig hört den innan.
Många tankar hinner flyga förbi.
Jag har inte hört låten. Jag vet inte hur den går. Jag vet ingenting om dramaturgin, vet inte hur lång den är, hur länge mina poi brinner.
Det var bara att släppa koreografin och köra hårt. En veckas nötande fick ses som trevlig kuriosa.

Eldshowen blev fantastisk. Jag hann knappt gå på innan den tog slut — det känns så när jag slutar tänka åtminstone, och låter kroppen ta hand om det hela. Kroppen kan poien utan och innan. Känner rytmen, flowet i låten. Jag gick av när poien slocknade och applåderna var bedårande.

Lärdomen, som vanligt, är att hur mycket man än förbereder sig, så är improvisationen alltid den bästa vännen. Och vad som än händer, så blir det ändå helt otroligt bra.

Tyvärr har jag inga bilder från showen den här gången. Men jag tröstar er med att den nya promofilmen dyker upp om några dagar. Tills dess — all kärlek, vackra läsare!

Showen var oförberedd, spontan och helt fantastiskt rolig!