Kom precis hem efter att ha eldat på Grazette of Swedens Post Modern Hair, inne på det nyöppnade Clarion Post Hotel. Ett spännande gig på många sätt.

Första lärdomen är att det är sjukt kallt i februari. Jag har rest så mycket och inte eldat på vintern sedan 2007 eller så… och det var spännande att åter få erfara stelfrusna fingrar, obefintlig finmotorik och på sin höjd nödgad grovmotorik. Men på något förunderligt sätt går det alldeles utmärkt att elda ändå. Och publikens awww finns alltid där, även om det är genom dubbla glasrutor och femton meter bort. Det är något magiskt med eld som gör att hur jävliga omständigheter det än är, så blir det alldeles magiskt.

Den lilla välkomsteldningen utomhus var mest ett bihang till den riktiga showen — jag fick äran att inviga Grazettes hårmodevisning, inne i den stora salen. Jag ville göra något så fint som möjligt av de tre och en halv minut jag hade på scen, så den senaste veckan har jag ägnat åt att öva in en koreografi, just för den här showen, den här gången till Mandalay’s Beautiful, som jag änvände till den förra promofilmen, och som jag fortfarande är lite småkär i.

Koreografin var jättefin. Satt perfekt. Jag var så inlyssnad på låten att den spelades runt runt runt i huvudet även när det var tyst. När jag skulle sova. När jag vaknade.

Det stora ögonblicket kom. Salen släcktes ned. 700 gäster satt förväntansfulla och tysta. Poien — nybyggda dagen till ära — tändes.

De första tonerna ljöd.
Det var inte låten jag gav dem.
Någon helt annan låt. Jättevacker, men jag har aldrig hört den innan.
Många tankar hinner flyga förbi.
Jag har inte hört låten. Jag vet inte hur den går. Jag vet ingenting om dramaturgin, vet inte hur lång den är, hur länge mina poi brinner.
Det var bara att släppa koreografin och köra hårt. En veckas nötande fick ses som trevlig kuriosa.

Eldshowen blev fantastisk. Jag hann knappt gå på innan den tog slut — det känns så när jag slutar tänka åtminstone, och låter kroppen ta hand om det hela. Kroppen kan poien utan och innan. Känner rytmen, flowet i låten. Jag gick av när poien slocknade och applåderna var bedårande.

Lärdomen, som vanligt, är att hur mycket man än förbereder sig, så är improvisationen alltid den bästa vännen. Och vad som än händer, så blir det ändå helt otroligt bra.

Tyvärr har jag inga bilder från showen den här gången. Men jag tröstar er med att den nya promofilmen dyker upp om några dagar. Tills dess — all kärlek, vackra läsare!